fredag 31 oktober 2014

Hemma från jobbet nu!

Tredje dagen på tidningsjobbet idag.. Sov i ca en och en halv timme innan jag blev hämtad, vilket var skönt. Var lite seg i början sen, men simon hade gjort kaffe som jag skulle ha med till jobbet... Jag har typ världens bästa pojkvän, bara så ni vet.

Idag var det både tidningar och reklam, vilket innebar att det tog lite längre tid än det brukar, men jag är fortfarande ny och känner inte bilen helt än, och farten kommer ju med tiden.

Sjukt kul var det idag i alla fall. Och bilen tjöt som vanligt två gånger. Suck! Bilarna ska vara miljövänliga så de varnar när man bromsar eller gasar gör hårt. Sånt som händer! :-D Men på min körutbildning sa killen att om den tjuter upp mot 30 ggr per natt, då börjar ju kontoret undra, då det rapporteras in. Haha så jag ligger ganska lugnt till... :-P

Jag är inte så trött just nu, vilket är lite jobbigt, borde somna så jag kommer upp i okej tid. Funderar på att gå ner och sätta igång en tvättmaskin,  så har jag ju den på medan jag sover. Tidseffektivt liksom. Jaja vi får se.

Har för övrigt konstaterat att det kliar på näsan och pannan på mig när jag kör. Vilket gör att jag kliar, med mina vantar, som är fulla utav trycksvärta. Och jag tål nog fan inte trycksvärta! Kliar mer och mer, och inte lär jag mig heller.

Andra lite kul grejer som händer under natten är tex: Ska jag till höger här? Frågar jag Anna.
Tja, om du känner för det så.
*svänger höger*
Kommer till en cykelväg/parkering/ eller dagis.

Eller första natten:
Anna säger: när du tagit denna brevlådan så gör du en U-sväng
Japp säger jag, och svänger vänster.

Duktigt Gillian, duktigt! Men jag börjar lära mig rutten nu i alla fall! :-D Nu ska jag bara lära mig telefonjävlen med, och få ner bensinförbrukningen. Och låta bli att köra in i häcken på cykelvägen. Det blir bra!

torsdag 30 oktober 2014

Nidblogginlägg

Ibland händer saker som gör att man inte kan säga saker direkt. Någon säger något oförskämt och man vet att nej, jag ska vara tyst, det är värre för den andra personen än om man säger något. Igår på begravningen hände en sådan sak.

Jag och min farfar har inte haft mycket kontakt alls under min uppväxt, senaste åren har jag, Simon, pappa, Timmy, farfar och Inga dock varit på några middagar. Något jag uppskattat då jag då kände att jag KÄNDE min farfar. Det har jag aldrig gjort innan. Och jag uppskattar att jag fått det i slutet. Men vid de här träffarna ville farfar att vi skulle sjunga ihop. Och jag kunde inte. Det gjorde ont i mig att han frågade och att jag var tvungen att säga nej, men jag var tvungen.

Min röst har gått igenom en enorm förändring senaste åren, och jag har inte känt igen den. Den är svårare att kontrollera, men blir bättre när jag lyckas. Och så var det den där jävla prestationsångesten. Den har varit hemsk ända sen jag började högskolan. Jag har inte känt igen mig själv då det verkligen varit olikt mig, som när jag var liten och skulle sjunga solo inte ens sa något till mamma innan, för det var ingen big deal. Men efter att ha sjungit så mycket, skapas en viss press. Alla gånger jag gjort fel, skär i mig som knivar, och det är den värsta känslan jag vet. Jag kommer ihåg alla gånger, vartenda ord eller ton som blivit fel.

Därför sa jag nej. Jag kunde inte, det gjorde ont.

Farfars fru Inga har alltid avskytt vår sida utav släkten. Jag och Timmy är "maffiabarnen" utav någon anledning. Stämmer ju verkligen in. Hmpf. Men hennes barn och barnbarn, de var de enda som räknades, trots att min farfar inte ens var släkt med dem. Hon gjorde så att han inte kunde träffa oss. Okej, visst, han satte aldrig ner foten åt henne, men eftersom jag vet hur hon är så är det knappast något jag klandrar honom för. Hon har hållit honom ifrån både pappa, min faster och alla barn i våra familjer.

När farfar dog så utbröt ett krig. Som Inga skapat. Pappa och min faster ville sätta in en egen dödsannons då den Inga skapat inte uttryckte det som min familj ville säga. Inga konstigheter på det viset, det stod redan hur många namn som helst i dödsannonsen från Inga, och vi ville bara ha en egen hyllning till farfar. Då gick Inga i taket.

"Ska ni ha en egen annons så är ni inte välkomna till begravningen"
Min del utav släkten struntade i detta uttalande, behandlade henne korrekt, och satte in en egen annons.
"Ja ska det vara så så får ni inte sitta till höger i kyrkan! (Vilket då betyder bland de närmast sörjande), för där ska jag och min släkt sitta"
Min familj struntade i detta och vi alla frågade vaktmästaren eller mannen från begravningsbyråkillen i kyrkan vart vi skulle sitta. Och vi blev visade till höger sida, jag och mina kusiner på andra raden, och min far och faster på första. Inga och hennes släkt satte sig självmant och demonstrativt på vänster sida.

Jaja, tänkte vi, vi skall inte bråka på farfars begravning. Det är inget han hade velat. Inte alls.

Efter begravningen gick jag fram till Inga, beklagade sorgen och sa att jag inte kommer till fikat efter, då jag skulle köra till Svenljunga direkt. Då svarade Inga:
"Ja, tack för sången det var ju fint. Fast det är ju synd att du inte kunde sjunga med din farfar, det har ju aldrig passat dig att göra det innan han dog."
Jag log, sa hejdå och vände mig mot dörren och gick ut ur kyrkan för att följa efter mina föräldrar. I huvudet ekade orden. Och det enda jag kunde tänka var:

Och vad i hela friden har du för rätt att säga så till mig, när du i hela mitt liv förhindrat mig umgänge med min egen farfar. När du alltid bråkat om allt. Alltid förklarat hur värdelösa alla i min släkt är, obetydliga. När du i HELA mitt liv fått mig att tro att min farfar hatar mig. Alltid gett pikar och gliringar om både det ena och det andra till alla i min familj, aldrig satt en fot i vårt hus på någon utav mina födelsedagar, behandlat mina kusiner som skit. Listan kan göras otroligt lång. På alla saker DU gjort. När vi alltid varit trevliga och korrekta. Det får stå för dig. Och jag bryr mig inte längre. Du har inte längre någon hållhake på oss, och du kan inte längre göra livet surt för farfar. Du är officiellt DONE.

Jag vet att utomstående i alla år har undrat över våra reaktioner. Jag hoppas detta ger en bild på varför vi gjort som vi har gjort. Och jag behövde verkligen skriva det här. Jag står för vartenda ord.

Ibland säger folk saker som är oförskämda eller elaka. Jag tar in, analyserar och tänker. Glömmer inte. Men säger inget tillbaka. Utan bara ler. För jag vet att det är värre än om jag skulle säga något elakt tillbaka. Jag hoppas mina leenden gör ont. Det är min hämnd.

Nu har farfar fått sista vilan

Igår var det begravning i Karlskrona, alltså åkte jag ner i tisdags kväll för att vara på plats i tid. 
Begravningen började klockan 13 och jag skulle vara där klockan 12 för att synka mig med kantorn. 
Och det gick oerhört lätt. Hon var sjukt duktig och jag vet ju vad jag ska göra liksom. 
Körde igenom Himlen är oskyldigt blå några gånger, men eftersom jag var nervös glömde jag vilken vers som kommer i vilken ordning. Så jag fick skriva upp första ordet i varje vers på handen. Vilket är lite fånigt, men det funkade i allafall. 

Jag har ju sjungit denna låten i så många år, och jag kan den ju utantill utan problem annars. Men det var ju den där dumma prestationsångesten som bråkar igen. Men efter stödorden kändes det inte som att det skulle vara något problem. Kantorn vart ganska chockad över min sång. Och berömde mig länge och väl och sa att jag inte var vad hon hade väntat sig. Jag brukar få den reaktionen. Men det hjälpte också lite att jag inte skulle vara så nervös. 

När själva begravningen började så var jag först ut att sjunga, även det något jag verkligen uppskattade. Och det gick P E R F E K T. 
Riktigt nöjd med min insats, och det var alla andra också.

Begravningen var väldigt fin, men välkända psalmer och många avsked. Bra präst och duktig kantor. Tror inte någon inte tyckte att det var fint faktiskt. 
Begravningen hölls i Ulrika Pia kyrkan och var jättefull. 

Efter genrepet, i väntan på att alla skall komma och att begravningen skulle börja.

Godnatt farfar.. 

Av mig fick han en gerbera, då det är min favoritblomma. 
Den är inte heller lika vanlig att ta med som en ros. Udda, ovanlig. 
En speciell blomma till en speciell man. 

Himlen är oskyldigt blå, är den låt jag vet att farfar ville ha. 
Hans lugn när jag sjöng den på sjukhuset där mitt i natten, talade klarspråk.
Och jag vet att han lyssnade, och log med varje strof.

Sång är mitt farväl. Jag är inte en sån som gråter. 
Inte alls. Men ska jag visa någonting, då sjunger jag.
Farfar, det var till dig.

tisdag 28 oktober 2014

Just nu

Stickning och stargate med mamma, bara lite trött nu.

Tillbaka och trött

Nu har jag kört min första tidningsrunda och Guuuud vad kul det var. Lite ryckigt att köra automat och högerstyrd bil, men på det stora hela gick det nog allt bra! Började halv två och slutade halv 6. Vilket är en halvtimme senare än Anna men ändå inom den tid vi får röra oss inom. Såg sjukt mycket rådjur inatt med, säkert tio stycken,  det kryllar ju av dem i limmared!  Anna och jag hade askul, och skrattade tills vi fick ont i magen. Haha. Helt sjukt! Kände mig pigg och alert hela tiden med trots att jag inte sov innan. Men nu börjar jag frysa lite, och gäspa, så nu är jag nog allt trött!

Natti natti på er! :-D

Tidningar snart nu!

Ska dela ut tidningar inatt nu med Anna. Ska bli sjukt kul, men har inte hunnit sova något då Stacey legat och sågat i ett ben. Ja eller knaprat. Jätteirriterande! Men det ska bli kul idag då jag aldrig gjort detta själv utan bara följt med innan!

måndag 27 oktober 2014

Helg i Stockholm!

Simons morfar karl-ivar fyllde 70 i helgen, och på lördag var det kalas. Simon och jag åkte hemifrån strax före klockan nio på morgonen. Vi var framme halv två, och skulle varit där vid 14, men helt okej om man kör ca 45 mil!

Sen blev det direkt 3 rätters middag i Eskilstuna. Hela Simons släkt var där. Vi var där ett antal timmar, snackade en massa och hade det allmänt mysigt. Alla älskade stacey, som charmade alla! Det är så skönt att alla gillar henne. Det gör allt verkligen så mycket lättare.

Speciellt åsa och Göran är lite extra kära i henne!

Efter kalaset var det dags att köra till tungelsta för att övernatta där. Jag, Simon, stacey i en bil, och Åsa, Göran, susanna, och hennes fästman andreas. Som för övrigt var jättetrevlig, har inte träffat honom innan så det var jättekul!

Dagen efter åkte vi tidigt mot knivsta för att lämna Elins vinterdäck.  Jättemysigt att få träffa bästa vännen igen! Vi tog en fika på Statoil i knivsta, ja man tager vad man haver, och snackade en väldig massa skit. Väldigt jobbigt att hon bor så långt bort, men det är sånt som händer. Vi har alltid klarat oss ändå, och vet att den andra finns när det behövs, och det är det  viktigaste! <3

För övrigt hat jag kört bil inne i sthm för första gången. Läskigt!! Men vi överlevde! :-D