Hemma från jobbet nu!

Tredje dagen på tidningsjobbet idag.. Sov i ca en och en halv timme innan jag blev hämtad, vilket var skönt. Var lite seg i början sen, men simon hade gjort kaffe som jag skulle ha med till jobbet... Jag har typ världens bästa pojkvän, bara så ni vet.

Idag var det både tidningar och reklam, vilket innebar att det tog lite längre tid än det brukar, men jag är fortfarande ny och känner inte bilen helt än, och farten kommer ju med tiden.

Sjukt kul var det idag i alla fall. Och bilen tjöt som vanligt två gånger. Suck! Bilarna ska vara miljövänliga så de varnar när man bromsar eller gasar gör hårt. Sånt som händer! :-D Men på min körutbildning sa killen att om den tjuter upp mot 30 ggr per natt, då börjar ju kontoret undra, då det rapporteras in. Haha så jag ligger ganska lugnt till... :-P

Jag är inte så trött just nu, vilket är lite jobbigt, borde somna så jag kommer upp i okej tid. Funderar på att gå ner och sätta igång en tvättmaskin,  så har jag ju den på medan jag sover. Tidseffektivt liksom. Jaja vi får se.

Har för övrigt konstaterat att det kliar på näsan och pannan på mig när jag kör. Vilket gör att jag kliar, med mina vantar, som är fulla utav trycksvärta. Och jag tål nog fan inte trycksvärta! Kliar mer och mer, och inte lär jag mig heller.

Andra lite kul grejer som händer under natten är tex: Ska jag till höger här? Frågar jag Anna.
Tja, om du känner för det så.
*svänger höger*
Kommer till en cykelväg/parkering/ eller dagis.

Eller första natten:
Anna säger: när du tagit denna brevlådan så gör du en U-sväng
Japp säger jag, och svänger vänster.

Duktigt Gillian, duktigt! Men jag börjar lära mig rutten nu i alla fall! :-D Nu ska jag bara lära mig telefonjävlen med, och få ner bensinförbrukningen. Och låta bli att köra in i häcken på cykelvägen. Det blir bra!

Nidblogginlägg

Ibland händer saker som gör att man inte kan säga saker direkt. Någon säger något oförskämt och man vet att nej, jag ska vara tyst, det är värre för den andra personen än om man säger något. Igår på begravningen hände en sådan sak.

Jag och min farfar har inte haft mycket kontakt alls under min uppväxt, senaste åren har jag, Simon, pappa, Timmy, farfar och Inga dock varit på några middagar. Något jag uppskattat då jag då kände att jag KÄNDE min farfar. Det har jag aldrig gjort innan. Och jag uppskattar att jag fått det i slutet. Men vid de här träffarna ville farfar att vi skulle sjunga ihop. Och jag kunde inte. Det gjorde ont i mig att han frågade och att jag var tvungen att säga nej, men jag var tvungen.

Min röst har gått igenom en enorm förändring senaste åren, och jag har inte känt igen den. Den är svårare att kontrollera, men blir bättre när jag lyckas. Och så var det den där jävla prestationsångesten. Den har varit hemsk ända sen jag började högskolan. Jag har inte känt igen mig själv då det verkligen varit olikt mig, som när jag var liten och skulle sjunga solo inte ens sa något till mamma innan, för det var ingen big deal. Men efter att ha sjungit så mycket, skapas en viss press. Alla gånger jag gjort fel, skär i mig som knivar, och det är den värsta känslan jag vet. Jag kommer ihåg alla gånger, vartenda ord eller ton som blivit fel.

Därför sa jag nej. Jag kunde inte, det gjorde ont.

Farfars fru Inga har alltid avskytt vår sida utav släkten. Jag och Timmy är "maffiabarnen" utav någon anledning. Stämmer ju verkligen in. Hmpf. Men hennes barn och barnbarn, de var de enda som räknades, trots att min farfar inte ens var släkt med dem. Hon gjorde så att han inte kunde träffa oss. Okej, visst, han satte aldrig ner foten åt henne, men eftersom jag vet hur hon är så är det knappast något jag klandrar honom för. Hon har hållit honom ifrån både pappa, min faster och alla barn i våra familjer.

När farfar dog så utbröt ett krig. Som Inga skapat. Pappa och min faster ville sätta in en egen dödsannons då den Inga skapat inte uttryckte det som min familj ville säga. Inga konstigheter på det viset, det stod redan hur många namn som helst i dödsannonsen från Inga, och vi ville bara ha en egen hyllning till farfar. Då gick Inga i taket.

"Ska ni ha en egen annons så är ni inte välkomna till begravningen"
Min del utav släkten struntade i detta uttalande, behandlade henne korrekt, och satte in en egen annons.
"Ja ska det vara så så får ni inte sitta till höger i kyrkan! (Vilket då betyder bland de närmast sörjande), för där ska jag och min släkt sitta"
Min familj struntade i detta och vi alla frågade vaktmästaren eller mannen från begravningsbyråkillen i kyrkan vart vi skulle sitta. Och vi blev visade till höger sida, jag och mina kusiner på andra raden, och min far och faster på första. Inga och hennes släkt satte sig självmant och demonstrativt på vänster sida.

Jaja, tänkte vi, vi skall inte bråka på farfars begravning. Det är inget han hade velat. Inte alls.

Efter begravningen gick jag fram till Inga, beklagade sorgen och sa att jag inte kommer till fikat efter, då jag skulle köra till Svenljunga direkt. Då svarade Inga:
"Ja, tack för sången det var ju fint. Fast det är ju synd att du inte kunde sjunga med din farfar, det har ju aldrig passat dig att göra det innan han dog."
Jag log, sa hejdå och vände mig mot dörren och gick ut ur kyrkan för att följa efter mina föräldrar. I huvudet ekade orden. Och det enda jag kunde tänka var:

Och vad i hela friden har du för rätt att säga så till mig, när du i hela mitt liv förhindrat mig umgänge med min egen farfar. När du alltid bråkat om allt. Alltid förklarat hur värdelösa alla i min släkt är, obetydliga. När du i HELA mitt liv fått mig att tro att min farfar hatar mig. Alltid gett pikar och gliringar om både det ena och det andra till alla i min familj, aldrig satt en fot i vårt hus på någon utav mina födelsedagar, behandlat mina kusiner som skit. Listan kan göras otroligt lång. På alla saker DU gjort. När vi alltid varit trevliga och korrekta. Det får stå för dig. Och jag bryr mig inte längre. Du har inte längre någon hållhake på oss, och du kan inte längre göra livet surt för farfar. Du är officiellt DONE.

Jag vet att utomstående i alla år har undrat över våra reaktioner. Jag hoppas detta ger en bild på varför vi gjort som vi har gjort. Och jag behövde verkligen skriva det här. Jag står för vartenda ord.

Ibland säger folk saker som är oförskämda eller elaka. Jag tar in, analyserar och tänker. Glömmer inte. Men säger inget tillbaka. Utan bara ler. För jag vet att det är värre än om jag skulle säga något elakt tillbaka. Jag hoppas mina leenden gör ont. Det är min hämnd.

Nu har farfar fått sista vilan

Igår var det begravning i Karlskrona, alltså åkte jag ner i tisdags kväll för att vara på plats i tid. 

Begravningen började klockan 13 och jag skulle vara där klockan 12 för att synka mig med kantorn. 

Och det gick oerhört lätt. Hon var sjukt duktig och jag vet ju vad jag ska göra liksom. 

Körde igenom Himlen är oskyldigt blå några gånger, men eftersom jag var nervös glömde jag vilken vers som kommer i vilken ordning. Så jag fick skriva upp första ordet i varje vers på handen. Vilket är lite fånigt, men det funkade i allafall. 

Jag har ju sjungit denna låten i så många år, och jag kan den ju utantill utan problem annars. Men det var ju den där dumma prestationsångesten som bråkar igen. Men efter stödorden kändes det inte som att det skulle vara något problem. Kantorn vart ganska chockad över min sång. Och berömde mig länge och väl och sa att jag inte var vad hon hade väntat sig. Jag brukar få den reaktionen. Men det hjälpte också lite att jag inte skulle vara så nervös. 

När själva begravningen började så var jag först ut att sjunga, även det något jag verkligen uppskattade. Och det gick P E R F E K T. 

Riktigt nöjd med min insats, och det var alla andra också.

Begravningen var väldigt fin, men välkända psalmer och många avsked. Bra präst och duktig kantor. Tror inte någon inte tyckte att det var fint faktiskt. 

Begravningen hölls i Ulrika Pia kyrkan och var jättefull. 

Efter genrepet, i väntan på att alla skall komma och att begravningen skulle börja.

Godnatt farfar.. 

Av mig fick han en gerbera, då det är min favoritblomma. 

Den är inte heller lika vanlig att ta med som en ros. Udda, ovanlig. 

En speciell blomma till en speciell man. 

Himlen är oskyldigt blå, är den låt jag vet att farfar ville ha. 

Hans lugn när jag sjöng den på sjukhuset där mitt i natten, talade klarspråk.

Och jag vet att han lyssnade, och log med varje strof.

Sång är mitt farväl. Jag är inte en sån som gråter. 

Inte alls. Men ska jag visa någonting, då sjunger jag.

Farfar, det var till dig.

Just nu

Stickning och stargate med mamma, bara lite trött nu.

Tillbaka och trött

Nu har jag kört min första tidningsrunda och Guuuud vad kul det var. Lite ryckigt att köra automat och högerstyrd bil, men på det stora hela gick det nog allt bra! Började halv två och slutade halv 6. Vilket är en halvtimme senare än Anna men ändå inom den tid vi får röra oss inom. Såg sjukt mycket rådjur inatt med, säkert tio stycken,  det kryllar ju av dem i limmared!  Anna och jag hade askul, och skrattade tills vi fick ont i magen. Haha. Helt sjukt! Kände mig pigg och alert hela tiden med trots att jag inte sov innan. Men nu börjar jag frysa lite, och gäspa, så nu är jag nog allt trött!

Natti natti på er! :-D

Tidningar snart nu!

Ska dela ut tidningar inatt nu med Anna. Ska bli sjukt kul, men har inte hunnit sova något då Stacey legat och sågat i ett ben. Ja eller knaprat. Jätteirriterande! Men det ska bli kul idag då jag aldrig gjort detta själv utan bara följt med innan!

Helg i Stockholm!

Simons morfar karl-ivar fyllde 70 i helgen, och på lördag var det kalas. Simon och jag åkte hemifrån strax före klockan nio på morgonen. Vi var framme halv två, och skulle varit där vid 14, men helt okej om man kör ca 45 mil!

Sen blev det direkt 3 rätters middag i Eskilstuna. Hela Simons släkt var där. Vi var där ett antal timmar, snackade en massa och hade det allmänt mysigt. Alla älskade stacey, som charmade alla! Det är så skönt att alla gillar henne. Det gör allt verkligen så mycket lättare.

Speciellt åsa och Göran är lite extra kära i henne!

Efter kalaset var det dags att köra till tungelsta för att övernatta där. Jag, Simon, stacey i en bil, och Åsa, Göran, susanna, och hennes fästman andreas. Som för övrigt var jättetrevlig, har inte träffat honom innan så det var jättekul!

Dagen efter åkte vi tidigt mot knivsta för att lämna Elins vinterdäck.  Jättemysigt att få träffa bästa vännen igen! Vi tog en fika på Statoil i knivsta, ja man tager vad man haver, och snackade en väldig massa skit. Väldigt jobbigt att hon bor så långt bort, men det är sånt som händer. Vi har alltid klarat oss ändå, och vet att den andra finns när det behövs, och det är det  viktigaste! <3

För övrigt hat jag kört bil inne i sthm för första gången. Läskigt!! Men vi överlevde! :-D

Stackars Blizzan

Hovis var på besök för en vecka sen och konstaterade att lillflickan hade bäranderöta i tre hovar. Så han ordinerade att hon skulle få kalk var annan dag och att jag samtidigt skulle kratta ur hovarna ordentligt för att sedan tvätta med vatten och såpa med hjälp av en tandborste.

Tog in henne innan jag åkte till Stockholm och gjorde en blandning utav uppblött lusern och kalk. Men den kräsna lilla pållen vägrade äta. Suck!

Så idag hade jag bestämt mig att hon tusan i mig skulle äta, så innan jag åkte så rev jag morötter och tog med mig äppel.

Blandade lusern med vatten då att det skulle svälla, och i en annan spann så blandade jag kalk, msm, biotin, morötter, skivat äpple, och lite mjöl som var kvar från hennes favoritgodis. Och när lusernen var fixad blandade jag ihop allt!

Sedan kratsade jag hovarna. Och eftersom hon varit så tung i hovarna på senaste tiden så använde jag en vedbock. Jag tänkte att om jag lär henne att jag använder det varje gång jag kransar hovarna, så blir det lättare för hovslagaren i framtiden. Och för mig. Sen tvättade jag hovarna, och satte in tjärtråd i hålen i hovarna så att det inte ska komma in skit.

Sen fick hon maten. Och ÄNTLIGEN åt den kräsna lilla damen. Det ska nog allt gå att få henne bra från detta med. Det har vi gjort förr, hon och jag!

Idag är det kul!

Är i packen och lägger kött i lådor och kartonger. Inte alls ont i ryggen som igår. Känns bra!

Ajdå.

Vaknade med ont i ryggen idag pga den upprepade rörelsen. Ont på min svaga sida och jag tror att jag idag ska ha ett tyngre arbete. Och detta trots att jag tänkte hela tiden på hur jag stod och bar. inte okej med tanke på att jag idag kommer att ha ett tyngre arbete vad jag förstått. Plus att jag direkt ska köra till Stockholm. Ja herregud alltså.

Lite trött idag med. Men jag kom i allafall upp. Nu ska jag dricka fettkaffe sen blir det frukost på jobbet vid 9!

Första dagen på nya jobbet är slut!

Och jag har haft en kul dag, på ett väldigt annorlunda jobb. Det hela började med att jag fick träffa en tjej som hette Johanna som skulle ge mig kläder och sedan visa mig var jag skulle vara. Sedan blev jag visad till arbetsledaren i expeditionen som jag skulle vara i (expedition i detta fallet är där alla backar med kött sätts på pallar för att sedan fraktas). Min dagssyssla var otroligt krävande. Jag har satt etiketter på lådor. Hela dagen. Och konstig som jag är så tyckte jag faktiskt att det var kul. Tävlade med mig själv för att bli effektivare och snabbare hela tiden.

Det var många raster, och det var trevligt folk där. Började halv sju och sedan slutade jag vid 4. En helt okej arbetsdag kan jag tycka. Orkar inte skriva mer just nu. Ska äta sen sova. För i morgon ska jag dit igen och får vara på "packen". Yay :) det blir nog jävligt bra tror jag!

Klockan är 05:23

Och jag sitter i soffan med en kopp fettkaffe.

Som för övrigt är blaskigt. Simon måste ha räknat fel i hur många mått kaffe han la i.

Det är i allafall vad vi diskuterar nu.

Men det är bra att kaffe finns i allafall!

Det har snurrat i huvudet på mig hela natten. Vaknade första gången kvart i ett. Huvudet trodde att jag skulle dela ut tidningar. Dumt huvud. Sen har jag drömt om att jag kört tidningsrundan. Sådär som jag brukar göra när jag ska lära mig något nytt. Det är å andra sidan bra för jag måste lära mig den rundan till nästa söndag natt.

Och det blir tajt om jag också jobbar i Limmared på nätterna. Men jag ska nog allt klara detta också! 

Jag har försovit mig idag. Inte särskilt allvarligt.  Skulle gå upp 05:15, men min touchskärm bestämde sig inatt för att pipa. Och när jag fixade det så stängde jag av larmet. Vaknade istället 05:17, helt okej för att vara en försovning!

Nej, nu ska jag dricka mitt äckliga kaffe fort, slänga på mig kläderna, göra en knut av håret. Och sen är jag påväg! SÅ TAGGAD!

Första Jobbdagen i morgon!

Herregud vad denna veckan gått fort. Egentligen visste jag ju när jag hade intervjun att jag skulle få tjänsten. Det liksom kändes verkligen så. Och jag ville verkligen ha den! Att då få komma och provjobba i morgon känns som en riktigt kul chans att få visa vad jag går för. Men jag tror verkligen att det är något för mig.

Min uppgift är att paketera vad jag har förstått det som. Jag är alltså inte vid själva slakten eller styckningen i den här fasen, utan jag ska bara plasta in osv. Jag älskar ju kött, och är ju jägardotter så detta är ju knappast något jag inte gjort förut liksom.

Träffade en bekant idag på apoteket. Hon frågade vad jag gör, och jag bara: Jag ska provjobba på Slakteriet i Dalsjöfors i morgon. Och hon skrattade och svarade: Haha, så man behöver bibliotekarieutbildning för att bli slaktare!

Jo precis. Jag hatar lite denna attityden hos människor i min närhet. Som blir chockade av att jag väljer något under min utbildningsgrad. Som om jag helt plötsligt är mindre värd för att jag VÄLJER att göra något annat än vad jag är utbildad till. Det är något jag märkt hos många på senaste tiden. Jag är bibliotekarie, min utbildning försvinner inte. MEN. Jag tänker inte flytta. Jag trivs i Svenljunga, väldigt bra till och med. Och jag vill vara på ett utav biblioteken häromkring. Många som jobbar här är äldre, men har några år kvar tills pensionen, och jag har inget problem med att vänta ut dem. Inget problem alls faktiskt.

Jag vet vad jag vill, och jag ser till att det händer. Det är något som kännetecknar mig. Tills jag får anställning som bibliotekarie här i Svenljunga, så måste jag ha ett yrke. Och slakteri, tidningsutdelare och säljare. De går att kombinera, och alla tre grejorna är saker jag VILL. Jag HAR inte tagit första bästa. Jag har varit kräsen i mitt jobbsökande. Och de grejorna var det jag fastnade för. Det är de saker som definierar mig.

Det ska bli förbannat kul att provjobba imon. Det känns verkligen som att jag är på gång nu. Snart slipper jag arbetsförmedlingen. Snart har jag råd och göra vad jag vill. Det kommer att bli awesome!

Till och från Jönköping.

Klockan 3 idag började vi köra ifrån Svenljunga, jag och Carro. Vi skulle vara i Jkpg klockan 5 och tänkte att vi då skulle ha bra marginal. Det hade vi nog haft, om vi hade haft koll på vart vi skulle! 

Jönköping är en hemsk stad att köra bil i tycker jag.

I jönköping skulle vi för övrigt köpa två lokselar till Blizzan. 200 kronor styck och de har suttit på en fjording innan. Tänkte att de blir bra tills hon är färdigväxt, då hon i kroppen är som en liten fjording just nu. 

Den ena lokselen är en liknande som den som jag fick av Annan, så tänkte att jag skulle ha denna som jag köpte idag som reservdelssele, men det blir nog allt tvärt om då den idag var i riktigt bra skick. 

Den andra lokselen var en större med bygel, som kommer att passa Blizzan jättebra att jobba i skogen med om några år. Stor, rejäl, och i helt okej skick. Den fick jag tyvärr ingen bild på idag!

Detta är lokselen, som lätt blir nya favvon. 

Går att spänna in precis överallt, och då även att spänna ut!

Blizzy verkades igår och är väldigt öm just nu. Hon får inte jobbas på ett tag, utan bara pysslas om. Var annan dag ska vi ge henne kalk, biotin och sedan tvätta

hovarna med såpa och vatten. Konstig tid framöver!

Denna selen "slängdes" med idag för en liten peng. För liten för Blizzy, men den passar säkert någon annan häst, antingen i vårt stall eller i ett annat. 

Skönt det var att ha med Carro idag med. Tur jag har som har en sån fin vän alltså! <3

Svampplockning med Linnéa

Var ute igår  med Linnéa,  Hilma och Stacey i skogen. Plockade en massa svamp i ca 2 timmar. Mycket blir det. Hundarna var jätteduktiga med... De dansade in i varandra, men struntade i vilket. Trots att de från början inte alls gillade varandra så går det verkligen suveränt nu!

Nu är rot och rut glada!! :-D