tisdag 7 oktober 2014

Hyllningsbrev till farfar från ordföranden i visans vänner...

Fick just detta skickat till mig, mycket fint skrivet om farfar tycker jag!


En Nestor och vän av visan har gått ur tiden. Här kommer några minnesord till denne man som Karlskrona har mycket att tacka för.
Vännen av Visan , Inge Wijk, har lämnat oss.
Det var ombord på Jarramas någon gång i mitten av 1980-talet, då jag hörde Inge Wijk för första gången. Den lilla fullriggaren låg då fortfarande på sin gamla plats invid bryggan på Borgmästarfjärden i Karlskrona.
Han framträdde vid en av ” Nippe” Rundqvist populära allsångskvällar tillsammans med bl.a.Lathi Svensson och dragspelaren Kalle Holmberg. Det var en skön sommarkväll och jag minns ännu lukten av drevtjära och oljefärg ombord på Jarramas där riggen speglade sig i vattnet till Kalles dragspelstoner.
Jag kommer ihåg att jag redan då berördes jag av Inges framträdande på scenen. Den lille kortvuxne, jultomtslike mannen hade en en sådan naturlig, pondus och chosefrihet när han framförde visorna till sitt sparsmakade ackompanjemang på gitarren.
Det var genuina sjömansvisor från hemstaden”Pinan” och historier på urpräglad Björkholmska om paret Klaura och Frasse. Han sjöng också välkända visor av Evert Taube och Dan Andersson.
På något sätt var det som om alla lyssnade när Inge Wijk sjöng och berättade. Han kunde verkligen äga sin scen utan överdrivna gester och utspel, enkelheten och en röst som bar ut räckte gott.
Texten som är visans väsen, skulle nå fram och i att han satte en heder i att kunna den utantill. Det var också för att man alltid kunde se hans plirande ögon under de buskiga ögonbrynen som gjorde att han fick en sådan närvaro hos sin publik.
Något senare hade jag själv förmånen att lära känna Inge lite närmare. Det var genom föreningen Visans Vänner i Karlskrona och det kom att bli många fina minnen tillsammans med Inge och hans hustru Inga. Inge var en av dem som på nytt startade Visans Vänner i Karlskrona efter ett antal år i träda och han blev också föreningens första ordförande. Ett uppdrag som han senare lämnade över till undertecknad och där hustrun Inga som fortfarande är aktiv, kom att bli sekreterare.
Inge blev också nära förknippad med vårt Blekinge genom Inge Mattssons ”Blekingeresan” och framträdde under en tid tillsammans med Inge M och Inge Söderstam. En grupp som passande nog kallade sig ”BlekIngarna”
Vad jag också förstod så var sotarmästaren och lutsångaren Daniel Feyerabend Inges stora förebild inom viskonsten. Daniel Feyerabend hade varit den drivande kraften i det dåvarande,Sällskapet Visans Vänner i Karlskrona redan under 1940-talet.
Inge blev dessutom så småningom lycklig ägare till Feyerabends svenskbyggda luta.
Inge Wijk var tillsammans med Christer Pilelöw och Cris Jangelöv de startade de årligen återkommande Nordiska Visträffarna uppe i Norra Stensjö stugby där ett hundratals visvänner från hela Norden samlades varje Pingsthelg under ett antal år under 90-talet.Då var det vissång och workshops som pågick nästa non stop från Pingstaftons eftermiddag till långt in på Annandag Pingst. Många fina band inom den nordiska visan knöts vid dessa internat och flera kända visprofiler gästspelade i Stensjö och till stor del på grund av Inges stora nät av kontakter inom den svenska visvärlden.
Genom sin gedigna kunskap om svenska sjömansvisor, något han fått med sig redan från barndomen, i en sjungande och barnrik sjömansfamilj, så kom Inge att knyta kontakter långt utanför landets gränser. Hans intresse för Shanties, eller arbetssånger till sjöss, var äkta och stort och bidrog till att han senare kom att framträda i både England och Polen vid Shantiefestivaler inför en publik som ibland omfattade tusentalet människor både unga som gamla.
Han brukade road och med en viss stolthet berätta att de polska barnen ibland skrek ”Papa Smerf” när Inge kom in på scenen. Inge var verkligen Pappa Smurf och Tomten personifierad i en person.
Genom de kontakter som Inge hade så bidrog han också till att just Shanties fick en mycket framträdande roll vid de årliga Sailfesterna i Karlskrona på den tiden det verkligen var Tall Ships Race med fullriggare i hela handelshamnen.
Nu saknar vi alla vår Pappa Smurf med den starka integriteten och speciella personligheten och rösten som berörde oss alla.
Bara för några veckor sedan så sjöng Inge i Karlshamn på Blekinge Musikdag med en röst som fortfarande bar ut trots den höga åldern på nära 83 år, något han skulle ha fyllt nästa månad.
I Inges fall så kan man verkligen använda uttrycket ”med handen i kaklet” i hans kamp mot sin svåra sjukdom. En kamp han oftast höll för sig själv utan att klaga eller låta sig bli deprimerad av.
”Jag har sett honom sitta bland unga invid dörren på hemgjord stol...Han var gammal som bygden och skogen och hans hår var glesnat och vitt” Ur Dan Anderssons dikt ”Gunnar Vägman”
Nu får vi minnas Inge med glädjen att ha känt en stor man som fortfarande går att lyssna på genom alla inspelningar som finns med honom. Han var en Nestor och förebild.
Allas våra tankar finns just nu hos hustrun Inga och den övriga familjen.
Lars Jerrhag
Ordförande Visans Vänner, Karlshamn

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar